0,2- familjen
Ibland hatar man sin familj, känner att det är riktigt orättvist att man skulle födas just i den skaran. Ibland älskar man dom som ingenting annat, man får riktiga rysningar bara av tanken att dom skulle försvinna. Känner ni igen er?
Under året som gått så har min familj sätt ut och varit ungefär som alla andra år. Fast en grej har hänt, en av oss flyttade mer än 100 mil bort. Det har varit både skönt och tråkigt. Jag menar jag älskar verkligen att vara ensamt barn numera. Inte för att det har blivit värsta skilnaden så att jag får allt jag pekar på och blir ompysslad som ett litet spädbarn eller så, men jag har givetvis blivit lite bättre behandlad nu när det bara är jag. Det kanske låter hemskt, men jag gillar det :) Sedan har det funnits en baksida med att Caroline har flyttat, saknaden. Hennes rum är nästan helt tomt och hon har bara varit hemma två gånger sedan hon flyttade.
Det är inte familjen i sig som har varit utstickande detta år, men det jag vill hylla dom för är att jag vet att mitt år inte hade varit lika bra utan dom. Dom har ställt upp otroligt mycket för mig, allt från att skjutsa överallt till ekonomisk hjälp och förståelse. Jag vet att vi aldrig hade åkt till Egypten igen om det inte hade varit för att jag ville det väldigt mkt, och vi hade inte heller varit på smögen i nästan 4 veckor om det inte var för min skull.
Jag älskar dom helt enkelt!
